I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna innefattas tanken om alla människors medfödda rättigheter, den s.k. naturrätten. Filosofen och statsvetaren John Locke utvecklade under 1600-talet teorin om samhällstraktatet mellan människorna och den eller dem som styrde landet. Dessa teorier inspirerade också olika rättighetsförklaringar längre fram i historien, t.ex. den franska rättighetsförklaringen från 1789 och den amerikanska från 1791. Dessa två förklaringar, liksom den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766, slår fast olika rättigheter men har den gemensamma nämnaren att de garanterar att individen inte är helt utelämnad till staten.

Efter andra världskriget blev behovet av att de nationella mänskliga rättigheterna sattes i en internationell kontext tydligt. I FN:s stadga från 1945, som är bindande för alla medlemsstater, nämn mänskliga rättigheter vid ett flertal tillfällen. I synnerhet gäller detta med kopplingen till fred och frihet.

År 1948 skapade FN:s kommission för mänskliga rättigheter FN:s allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna. Tanken var att denna skulle följas upp av en konvention, vilket emellertid visade sig vara betydlig svårare än vad som var förutsett. Detta berodde dels på att många stater ännu inte var beredda att binda sig till en konvention; dels fanns det motsättningar mellan de båda politiska systemen som de två dåvarande supermakterna USA och Sovjetunionen stod för. USA och större delen av västvärlden hävdade de medborgerliga och politiska rättigheterna som de mest väsentliga medan den kommunistiska världen ville lägga tonvikt vid rättigheter som arbete, mat, hälsa och skolgång. Konsekvensen av detta var att det till slut skapades två konventioner: en för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och en för medborgerliga och politiska rättigheterna. Konventionerna öppnades för undertecknande 1966 men trädde inte i kraft för 1976 då 35 stater anslutit sig eller ratificerat dem.

Sedan dess har de internationella mänskliga rättigheterna utvecklats i en rad olika specialkonventioner för olika grupper eller rättighetsområden. De mänskliga rättigheterna har också utvecklats regionalt i den europeiska konventionen från 1959, den amerikanska från 1969 och den afrikanska från 1981.

År 1993 ägde den stora världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien rum. Under denna konferens definierades flera principer som sedan varit grundläggande för förståelsen och tillämpningen av de mänskliga rättigheterna. Efter många oenigheter om vari fokus skulle ligga, på individuella eller kollektiva rättigheter, antogs Wiendeklarationen och en handlingsplan om hur den skulle genomföras. Det slogs fast att alla mänskliga rättigheter, såväl de ekonomiska, sociala och kulturella som de medborgerliga och politiska är lika viktiga, att de är odelbara och förstärker varandra.

Källa: Lika i värde och rättigheter (Norstedts juridik) av Kristina Hedlund Thulin